Kultur 2016

Utöver böcker ägnade jag mig även åt annan kultur 2016, här är det bästa:

Tv-serie
Bojack Horseman - om depression och Hollywood. Trots det absurda (eller pga?) så är detta den mest mogna, eftertänksamma och vuxna tv-serie jag sett på länge.

Film
Såg alla filmer på bio i år, starkaste upplevelser var Youth "som en blandning av Sällskapsresan och Bergtagen" enligt en vän, samt Stillmans nya Love & friendship

Konstverk
Skulpturen Cristo velato av Sanmartino

Teater
Göteborgs dramatiska teater - Valerie Jean Solanas ska bli president i Amerika

Musik
Frida Hyvönen - Kvinnor och barn
10 år sedan Paris Hilton släppte Stars are blind
Stephin Merritts fem släppta låtar från det kommande albumet 50 song memoir

Konsert
Saint Etienne i London
Allt med GBG Baroque

Citat
Adam i Girls säsong 3 om varför han gillar att vara skådespelare på auditions: “I just like reading emotional cues from strangers in a high-pressure situation”. Vän av ordning tillägger att detta går utmärkt att applicera på föreläsarlivet.

Dag
När vi var i Trouville i juni och drack rosé på Marguerite Duras stammisbar.

Stil
Lydia Stille i Den allvarsamma leken

Politisk kommentar

Böcker lästa 2016

Jag gör som Elin och Erik och sammanfattar mitt bokår.

Januari
Alan Moore - V för vendetta, omläsning
Sapfo & Alkaios - Eros skakar mig
James Joyce - Epifanier
Liv Strömquist & Caroline Ringskog Ferrada-Noli - Kära Liv och Caroline
Märta Tikkanen - Århundradets kärlekssaga, bokcirkel

Februari
Fanny Agazzi - Tack och förlåt
Jesper Svenbro - Sapfo har lämnat oss
Warren Ellis - Transmetropolitan 1-5, omläsning
Warren Ellis - Transmetropolitan 6-10, omläsning
Elisabeth Olin - Neapel: skönheten och döden
Julia Hansson - Det är något som växer

Mars
Brian Michael Bendis - Powers
Angela Carter - Den nya Evas passion, bokcirkel
Brian Michael Bendis - Alias 1 & 2

April
Jenny Offill - Department of speculation
Maja Lee Langvald - Hon är arg
Brian Michael Bendis - Alias vol. 3
Jenny Erpenbeck - Natt för gott
Åsa Grennvall - Deras ryggar luktade så gott, bokcirkel
Kate Evans - Red rosa

Maj
Dante - Den gudomliga komedin
Marguerite Duras - Kärleken
Brian Michael Bendis - Alias vol 4
Brian Michael Bendis - The Pulse
Olof Lagercrantz - Mellan himmel och helvete
Édouard Louis - Göra sig kvitt Eddie Belleguelle

Juni
Guadalupe Nettel - Kroppen jag föddes i
Virginia Woolf - Mot fyren
Marguerite Duras - Horan vid den normandiska kusten

Juli
Tove Jansson - Mumins samlade serier vol 1-5, omläsning
Gillen & McKelvie - Wicked + Divine, vol 1, 2 (omläsning) och 3
Bret Easton Ellis - Lunar park
Bret Easton Ellis - Less than zero
Bret Easton Ellis - Angivarna (The informers)
Hélène Cixous - Medusas skratt

Augusti
Bret Easton Ellis - Imperial bedrooms
Roland Barthes - Kärlekens samtal
Amalie Smith - Marble
En historisk guide till Italien
Elena Ferrante - Min fantastiska väninna
Thomas Bernhard - Skogshuggning

September
Karolina Ramqvist - Flickvännen
Karolina Ramqvist - Den vita staden
David B. - Black paths
Bret Easton Ellis - Glamorama
Andrzej Tichý - Eländet
Tomas Zacharias Westberg - Total panik
Thomas Olsson - Det är inte meningen att man ska vara här
Rut Hillarp - Spegel under jorden

Oktober
Anders Johansson - Kärleksförklaring
Alan Moore & Kevin o'Neill - Nemotrilogin
It's dark in London, serieantologi
Liv Strömquist - Uppgång och fall
Gun-Britt Sundström - Maken, bokcirkel
Matt Kindt - Mind Mgmt del 1-3
Lisa Wool-Rim Sjöbo - Palimpsest

November
-

December
Linda Boström Knausgård - Välkommen till Amerika
Julia Otsaku - De kom över havet, bokcirkel
Alan Moore - Miracleman 1
Daria Bogdanska - Wage slaves

60 böcker, cirka. Orkar inte dela upp alla serieböcker i varsin enhet. 23 serier (ungefär).Utanför listan: böcker lästa i tjänsten, alla LRB och kulturtidskrifter.  2015 blev det 34 böcker allt som allt.

Reflektioner

• Som vanligt är det svårt att bestämma hur jag ska räkna seriealbum, det känns av någon anledning som fusk att räkna med serier för att det tar så kort tid att läsa. Å andra sidan har produktionen av serien ofta tagit längre tid än en roman. Jag valde den lata lösningen att skriva av läsdagboken exakt.
• Vad hände i November? Jag började läsa Bergtagen, håller fortfarande på med den.
• Offill och Erpenbeck har varit tokhypade i år, men jag tyckte det var usel läsning. Det finns en speciellt sorts modern litteratur som jag verkligen avskyr. Kan inte sätta fingret på det, men korta romaner med någon sorts underfundighet, quirkyness eller bara a certain det-ska-vara-så-smart, då får jag panik. 
• Bäst i år var Sapfo och Barthes. Även tillfredsställande att ha läst klart allt av BEE.
• Årets tema: kärlek och pomo. 
• Läsmål för 2017: Fortsätta att bara läsa det jag har lust till.

Proustpassager del 20

Berättaren om att vakna upp, när man varit nere i källaren.

Men uppassaren är redan här; han vågar inte fråga honom vad klockan är, ty han vet inte om han sovit, eller hur många timmar (han undrar om det inte är flera dagar, så utmattad är hans kropp och så utvilad hans hjärna, och hjärtat är fyllt av vemod liksom efter en resa som gått till alltför fjärran länder för att inte ha varat länge).

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 430

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 19

Om att träffa tjejer man bara brevväxlat med.

Man stämmer möte, och där man efter beskrivning eller egna minnesbilder trodde sig möta féen Vivianne finner man Mästerkatten i stövlar.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 272

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 18

Berättaren minns när han varit elak mot sin mormor.

ty eftersom de döda lever kvar endast inom oss, är det oss själva vi obönhörligt misshandlar när vi envisas att erinra oss de slag vi riktat mot dem. /…/ Jag förstod att det endast var smärtan som kunde få mig att riktigt minnas henne, och önskade att de spikar som naglade fast hennes minne i mig kunnat slås in ännu hårdare och djupare. /…/ ty inte nog med att jag ville lida; jag ville också respektera det äkta i mitt lidande sådant jag erfarit det när jag första gången plötsligt och ofrivilligt upplevat det, /…/

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 184-185

Läs första inlägget här.

Alan Moore - Nemotrilogin, fast mest om Alan Moore

Moore, Alan (2013). Nemo: heart of ice. 

Moore, Alan (2014). Nemo: the roses of Berlin.
Moore, Alan (2015). Nemo: River of Ghosts.

Trilogin om Nemo, den mer kände kapten Nemos dotter, är en del av det ständigt expanderande The league of extraordinary gentlemen-universat. Lästa efter varandra är de en berättelse om besatthet, arvsskuld och sexiga tjejer. När jag läst vad andra Moore-fans skrivit om trilogin verkar andemeningen vara: jag önskar att det var bättre. Och lite så är det, det finns en stor potential i berättelserna men resultatet blir sterilt. Kevin O'Neills teckningsstil är underbar som vanligt, men det är mer fokus på nakna tjejer än på karaktärsutveckling (not that there's anything wrong with that, men de tidigare albumen i serien är ju så bra).

I höstas fann jag mig i en serieaffär i London och bläddrade håglöst igenom backarna med Alan Moore, Neil Gaiman, Warren Ellis, Garth Ennis och Grant Morrison och jag insåg att nu har jag läst allt. Jag är orolig för att min förmåga att ta mig till nya serier är förstörd för att jag bara kan uppskatta det jag känner till, dvs skapelser av brittiska män födda på 50-60-talen djupt påverkade av postmodernism, Thatchers politik och skolade i Marvel och DC:universum. Säg dekonstruktion av superhjältegenren och jag börjar dregla direkt.

Så, vi har rädslan att inte upptäcka något nytt men också rädslan att aldrig få uppleva något totalt omvälvande av den gamla skolan igen. Som tur är upptäckte jag att Alan Moores Miracleman äntligen finns att få tag på, alla fyra volymer står nu i min bokhylla så en gång till ska jag få uppleva läsningen av en äkta Mooreserie.

(Gör en notering här om fler blogginlägg jag borde skriva i ämnet:

• Ranka alla Alan Mooreserier från bäst till sämst
• Den nya serien jag läst som var fantastisk och inte skriven av gubbarna nämnda ovan
• Min omläsning av Transmetropolitan)

Horace Engdahls tal om Bob Dylan

Kan läsas i sin helhet här.

Jag har aldrig lyssnat på Bob Dylan, utöver hitsen, men en formulering som denna gör en onekligen positivt inställd:

Chamfort gjorde iakttagelsen att när en mästare som La Fontaine framträder, spelar genrernas hierarki, uppfattningen om vad som är stort och smått, högt och lågt i litteraturen, ingen roll. ”Vad betyder det av vilken ordning verken är, när deras skönhet är av första ordningen?” skriver han. Det är det enkla svaret på frågan om hur Bob Dylan kommer in i litteraturen: genom att skönheten hos hans sånger är av första ordningen.

Och säga vad man vill om prisutnämningen och den efterföljande diskussionen men jag tycker att detta var en stark avslutning:

Om folk i den litterära världen knorrar, får man påminna dem om att gudarna inte skriver, de dansar och de sjunger.

Proustpassager del 17

och när jag så äntligen fått henne tillbaka var det blott för att upptäcka att jag förlorat henne för alltid. Förlorat henne för alltid – jag fattade det inte, och jag sökte vänja mig vid smärtan i denna motsägelse: å ena sidan en existens, en ömhet som levde kvar inom mig på samma sätt som jag förr upplevat dem, det vill säga skapade för mig, en kärlek som ständigt var inriktad på mig och till den grad fann sitt komplement och sitt mål i mig, att stora mäns snille, all den genialitet som kunnat existera sedan världens begynnelse, i min mormors ögon var mindre värda än ett enda av mina fel; och å andra sidan, så snart jag upplevat denna lycksalighet som närvarande, känna hur den genomilades av en visshet som högg till som en fysisk, ständigt återkommande smärta: vissheten om en förintelse som utplånat min bild av denna ömhet, utplånat denna existens, retrospektivt upphävt vår ömsesidiga förutbestämmelse och gjort att min mormor, i samma stund som jag återsåg henne liksom i en spegel, blivit en främling som av en slump kommit att leva några år vid min sida liksom hon kunnat leva vid sidan av vem som helst, en främling för vilken jag både före och efteråt var och skulle förbli – ingenting.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 183

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 16

och det var min plötsliga, vanvettiga längtan att få kasta mig i mormors famn, som kom mig att – mer än ett år efter hennes begravning, ty det finns en anakronism som ofta hindrar händelsernas almanacka att sammanfalla med känslornas – upptäcka att hon var död.

Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 4, Sodom och Gomorra. Stockholm: Bonnier. s. 181

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 15 - Danmarksdissen

deras fysiska och intellektuella utrustning var jämställd med eller underlägsen alla mina övriga bekantas, och de hade på mig gjort samma intryck av platt banalitet som infarten till den danska hamnstaden Helsingör torde bereda varje glödande Hamletentusiast.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 592.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 14

På samma sätt, fastän genom en mindre välmotiverad rehabilitering, kan människor vilka i ovanligt hög grad har en instinktiv smak för dålig musik och för melodier som i all sin banalitet har något smekande och facilt, genom att lära känna symfonisk musik stävja denna medfödda smak hos sig själva. Men när de en gång kommit därhän och med rätta hänförda över Richard Strauss bländande orkesterkolorit konstaterar hur denne musiker, med en fördragsamhet värdig en Auber, övertar de banalaste motiv, finner deras ursprungliga böjelse ett så högt auktoritativt godkännande att de blir förtjusta och utan betänkligheter och med dubbel tacksamhet i ”Salome” avnjuter just det som de inte tilläts sig att tycka om i ”Kronjuvelerna”.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 499.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 13

Berättaren ska gå före Saint-Loup in på  en restaurang

Till att börja med trodde jag inte att jag någonsin skulle komma ur svängdörren som jag råkat in i men inte var van vid.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 448.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 12

En dag i Balbec, då man räddat en änka som kastat sig i vattnet och gjorde motstånd mot räddningen, hade mormor (kanske under intrycket av en sådan föraning som man ibland kan utläsa ur sitt eget dunkla organiska liv, där framtiden ändå på något sätt tycks speglas) sagt att hon inte kunde tänka sig en värre grymhet än att rycka en förtvivlad människa ur den död hon önskat sig, och tvinga henne tillbaka till hennes martyrium.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 373.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 11

Hon hade givit mig tillbaka alla tankar, alla sorger som jag sedan barndomen hade anförtrott henne för all framtid. Ännu var hon inte död, men jag var redan ensam.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 351.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 10

Även om man antar att den före detta ambassadörens ord dikterades av älskarens partiskhet, vanan att smickra och dessutom en speciell kotterismak, bevisade de ändå vilken total avsaknad av verkligt estetiskt omdöme som ligger till grund för societetens konstuppfattning, vilken är så godtycklig att den när som helst, ohämmad av varje äkta upplevelse, kan drivas till de värsta befängdheter.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 305.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 9

Om jag åtminstone hade kunnat börja skriva! Men under vilka betingelser jag än sökte sätta denna föresats i verket (liksom tyvärr även den att sluta dricka sprit, att gå och lägga mig tidigt, att sova, att må bra) – antingen det skedde häftigt, metodiskt, med nöjes, med uppoffrande av en promenad i det jag uppsköt och sparade den som en belöning, antingen jag begagnade mig av en timmes välbefinnande eller utnyttjade en dags sjuklighet med dess på tvungna overksamhet, blev resultatet av mina ansträngningar alltid detsamma: en fullständigt blank sida /…/.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s.162

Läs första inlägget här.

Att falla

Ett av popmusikens vackraste teman är fallet. Men vi tar det på engelska för där rymmer the fall både att fall in (and out of) love och att bara falla mot avgrunden. Det första fallet är Adam och Evas utvisning från lustgården, men i indiepopens värld är det betydligt mer romantiskt. Här är mina tre favoritlåtar om fall:

Julee Cruise - Falling
Don't let yourself be hurt this time. Om att bli kär, fast man redan vet att det kommer kosta.

Yo la tengo - Our way to fall

We'll try and try even if it lasts an hour

Saint Etienne - Hobart paving

Baby, don't forget to catch me. Sången efter fallet.

Hedersomnämnande: Jens Lekmans Maple leaves

She said it was all make-belief
But I thought she said maple leaves
And when she talked about the fall
I thought she talked about the season
I never understood at all

I thought she said maple leaves
And when she talked about the fall
I thought she talked about Mark E Smith
I never understood at all
I never understood at all
I never understood at all

Jag försöker komma på exempel från litteraturen och poesin på samma tema, men kommer inte på något. Är popmusiken det enda mediet som förmår uttrycka detta romantiska, avgrundsdjupa och framförallt oundvikliga?

Anders Johansson - Kärleksförklaring (2015)

Johanssons essä handlar, enkelt uttryckt, om vad som händer när man (han?) säger "jag älskar dig". Han tar avstamp i sitt eget liv för att på mindre än 200 sidor diskutera kärlek och frasen med de tre små orden utifrån både fiktion och forskning. Lodet i texten är kärleksförklaringen till de egna barnen:

Det är en av få saker jag är förvissad om: att uttryck och känsla i det fallet sammanfaller. Och att den känslan inte kommer att ta slut förrän jag dör. Kanske är den det enda beständiga i mitt liv. (s. 9)

Men där Barthes verkligen sätter ord på vad det innebär att vara tokkär så tycker jag att Johansson håller för stor distans till kärleken. Däremot är essän en utmärkt introduktion till forskning och litteratur om kärlek. Slutligen landar författaren i ett vackert omfamnande av både kärleken och frasen som kännetecknar den:

Om jag skapas som subjekt genom kärlekens serie, så avskapas jag därmed på samma gång. Kärleksförklaringen innebär att jag ger upp mig själv, låter mig vändas ut och in, med följd att gränsen mellan subjekt och objekt upplöses. Det älskar. Om det finns ett subjekt i denna händelse så kan det inte längre förstås bara i den moderna meningen som den som konstituerar sig själv genom sitt eget handlande. Att vara ett älskande subjekt innebär snarare att vara ett subjekt i förmodern bemärkelse: ämne för en verkande kraft, subjekt under något överordnat. /.../ Ja, faktum är att kärleken förutsätter individens förstörelse. Kärleken är liv befriat från fångenskapen under det vi håller för verkligt. (s. 185-186)

Läst tillsammans med Barthes: "inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom", och Cixous: "Vi ska aldrig vara varandras brist" framträder en vacker och förtröstansfull bild av kärlek. Idealiserad, javisst. Men för att tala med P O om vi inte försökte förklara kärlek, vilka vore vi då.

Proustpassager del 8

Jag älskade verkligen madame de Guermantes. Den största lycka jag kunde ha bett till Gud om, vore att alla tänkbara katastrofer skulle komma över hennes huvud så att hon, ruinerad, föraktad och berövad alla de förmåner som skilde henne från mig, utan tak över huvudet och utan bekanta som ville hälsa på henne, kom och bad mig om husrum.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 71

Läs första inlägget här.

Andrzej Tichý - Eländet (2016)

Tichýs roman är är ett flöde som inte tar slut förrän man kastas ut från fiktionen, yrvaken och desorienterad. Vad är det som gör att detta är så bra? En cellist möter en hemlös, sedan fortsätter berättelsen via en väv av röster till les misérables i Malmö och andra hamnstäder i Europa. Berättarrösten drabbas av ett behov att tala: "/.../ jag har munnen full av blod, jag har munnen full av jord, jag har munnen full av namn, jag har munnen full av dig, jag har munnen full av dina öron och din mun /.../" (s. 51). Jag tänker på Ferrantes väninnesvit som i början utspelar sig i fruktansvärd misär, men med filtren att det är längesen och i Italien som gör att det hela blir något mer hanterbart. I första boken representerar kulturen och bildningen vägen ut, i alla fall för huvudpersonen, men det obarmhärtiga i Eländet är att det inte finns någon väg ut: "jag har också bläddrat i de där böckerna, jag har suttit på biblioteket, jag är inte dum i huvudet" (s. 99).

I boken finns även en metaberättelse om konstnärer (inklusive journalister och författare) som vill åt det autentiskt fattiga:

Jag vet, sa Soot, jag vet precis, såna är deras konstnärer, det sa alltid Soot, jag har träffat tillräckligt många för att veta, sa han, de lever av andra, de söker upp oss, fattiga missfoster och avvikare och spektakulära freaks, själsliga krymplingar och hela denna obestämda, brokiga, kringstrykande massa som de ger en bit bröd eller en handfull mynt och ställer framför sin lins, sa Soot, sitt staffli, sin skrivmaskin, sitt mikrofonbås, de förföljer de hemlösa, tiggarna, fyllona, knarkarna, de kriminella, de kan utan att blinka flå en levande varelse för att deras stilleben skriker efter en klick karminrött, de har inga problem med att be självmördaren att slänga sig framför tåget femtio meter längre fram, så att de får med nöjesfältet i bakgrunden, tro mig, såna är de, jag har själv sett allt det här många gånger, tro mig, bror, jag har sett hur de rycker i folks ärmar och tigger och ber om att få höra och se och känna på den senaste heta historien, en mustig berättelse, en personlig, privat, ärlig och naken, men enkelt och rakt berättad, misärskildring, och i gengäld får berättaren stryka en hand mot det mjuka i deras tyger, lukta lite på mimosa och hyacint och liljekonvalj som de har stående i redaktionsrummen, /.../ (s. 158-159)

Jag kan citera nästan varje sida, allt är lika mäktigt. Tidigare i bloggen har jag skrivit om hur det är svårt att komma ihåg sistameningar eller slut på böcker. Detta gäller dock inte Eländet som har det starkaste slut jag läst sedan Proust.

Proustpassager del 7

Det intryck man får av en människa eller ett verk (eller en tolkning) med utpräglad karaktär, är något speciellt. Man bär inom sig begreppen ”skön”, ”storslagen, gripande”, som man möjligen kunde tro sig känna igen i en banal talang, ett regelbundet ansikte, men ens uppmärksamhet konfronteras med en form som tvingar sig på den, till vilken den inte äger någon intellektuell motsvarighet och ur vilken den måste utvinna det nya och okända. Man hör en gäll ton, ett underligt spörjande tonfall, och frågar sig: ”Är detta skönt? Är det beundran jag nu känner? Är det rikt på skiftningar, är det ädelt, är det mäktigt?” Och man svaras återigen av en gäll röst, en sällsamt frågande ton, av det intryck som påtvingats en av en okänd, materiell varelse och som inte lämnar något utrymme kvar för begreppet ”storslagen tolkning”. Och därför är det just de skönaste konstverken som, om man verkligen lyssnar till dem, måste göra en mest besviken, ty i vårt förråd av begrepp finns inte ett enda som svarar mot ett individuellt intryck.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 51-52 (om Bermas framförande).

Läs första inlägget här.

2 x Eurydike - Hillarp och Rilke

John Roddam Spencer Stanhope [Public domain], via Wikimedia Commons

Allt jag vet om kärlek är att det räcker med en blick. För Paolo och Francesca är den en bok som gör att blickarna möts och beseglar deras öde. I de tragiska kärlekshistoriernas kanon torde dock Orfeus (tillbaka-)blick på Eurydike vara den främsta. På senare tid har jag stött på två väldigt olika tolkningar av myten. Båda gör Eurydike till ett subjekt, men på olika sätt. Först ut är Eurydike av Rut Hillarp från Spegel under jorden (1982).

Instängd instängd
jag hör hur mitt blod bultar i väggarna
ropar efter en dörr
men här finns inga dörrar inga fönster inget tak
bara väggar väggar
krympande hårdnande

Var finns jag
i vilket rum

Är detta hans hjärta?

Bara ett ögonblick vände han sig om för att se mig.
Bara ett ögonblick var jag verklig.
Mitt liv varade ett ögonblick.
Mellan tomhet och vanmakt.

I den föregående dikten har Orfeus valt att vända sig om: "En glimt av hennes ansikte nu/ är värt mer än närhetens år" /.../ "I tusen sånger ska jag älska henne". En annan variant erbjuder Rainer Maria Rilke. Här är ett utdrag ur "Orfeus. Eurydike. Hermes" från 1904. Guden är Hermes som leder nymfen ut från Hades  (översatt av Ola Nilsson i hans Isidor och Paula från 2015):

Hon däremot gick med guden i hand,
stegen snärjda av de långa svepningsbanden,
osäker, mjukt och utan brådska.
Hon var i sig själv, som bar hon på ett högre hopp,
och tänkte ej på mannen som gick före,
och ej på vägen som ledde upp till livet.
Hon var i sig själv. Och hennes avlidenhet
fyllde henne som en rikedom.
Som en frukt av sötma och dunkel
var även hon uppfylld av sin egen stora död,
som var så ny att hon ingenting begrep.

Hon var flicka i en ny tid
och oberörbar; hennes kön var slutet
som en späd blomma mot kvällen,
hennes händer hade vant sig av
vid kärlekens smekningar, så pass att redan den oändligt lätta
beröringen från guden
kränkte henne som en allt för stor förtrolighet.

Hon var inte längre den blonda kvinna som
man ibland hör en klang av i diktarnas sånger,
inte längre den breda sängens doft och lilla ö
och inte längre den där mannens egendom.

Hon var redan upplöst som ett hårsvall,
hon gav efter som ett fallande regn,
fördelad som en hundrafaldig tillgång.

Hon var redan rot.
Och när helt plötsligt
guden fattade tag i henne och sade
med rösten sprucken utav smärta:
Han har vänt sig om - ,
begrep hon ingenting och sade sakta: Vem?

__________________________

Två starka feministiska läsningar av myten, bara för läsaren att välja beroende på dagens sinnesstämning.

Proustpassager del 6

Och även när det gällde mina mest köttsliga begär, ständigt riktade åt ett visst håll, koncentrerade kring en och samma dröm, skulle jag ha kunnat finna den yttersta drivkraften i en idé, en idé för vilken jag kunde ha givit mitt liv och vars hjärtpunkt, redan i Combray, när jag satt i trädgården försjunken i läsning eller drömmerier, var idén om det fullkomliga.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 3, Kring Guermantes. Stockholm: Bonnier, s. 47.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 5

Jag böjde mig över Albertine för att kyssa henne. Även om jag i detta ögonblick träffats av döden, skulle det ha tyckts mig likgiltigt eller rättare sagt otänkbart, ty livet var inte utanför mig, det fanns inom mig och jag skulle endast haft ett medlidsamt leende till övers för den filosof som velat påstå att jag en dag, om än i en avlägsen framtid, skulle behöva dö, att naturens viga krafter skulle överleva mig, krafterna i den natur under vars gudomliga fot jag själv inte var något annat än stoft; att efter mig dessa runda, kupiga klippor, detta hav, detta månsken och denna himmel alltjämt skulle bestå! Hur skulle detta varit möjligt, hur skulle världen kunna leva längre än jag, när jag inte uppslukades av den, när det var den som var innesluten i mig utan att på långt när kunna uppfylla mitt jag – detta jag i vars djup jag föraktfullt kastade ned himmel och hav och klippor, i övertygelsen att där fanns rikligt utrymme för mängder av andra skatter.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 561.

Läs första inlägget här.

Proustpassager del 4

Konstnären Elstir säger:

 ”Det finns ingen man så vis”, sade han ”att han inte under någon period av sin ungdom fällt yttranden eller till och med fört ett liv som det är honom pinsamt att minnas och som han helst skulle vilja utplåna. Men han bör inte enbart ångra allt detta, ty ingen kan med säkerhet bli vis, i den mån detta överhuvudtaget är möjligt, utan att ha genomgått alla de löjliga eller avskyvärda inkarnationer som måste föregå denna sista inkarnation.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 486.

Läs första inlägget här.

Elena Ferrante - Min fantastiska väninna

Del 1 av romansviten är enligt källa den mest reserverade av alla böcker på Göteborgs bibliotek någonsin. Jag tror det sätter fingret på bokens styrka, den är helt enkelt perfekt för det lässegment som vi kan kalla middle-brow, i brist på bättre ord. Vad är det som gör att det här är en så bra bok? Det handlar om Neapel, klass, kön, hederskultur och längtan efter bildning. Men jag håller med Åsa Beckman (som inte är lika begeistrad som jag och resten av världen) om att bokens främsta styrka är skildringen av kvinnlig vänskap:

Kvinnlig vänskap är en av litteraturhistoriens vita fläckar. Det finns som bekant fler, men det är en av de sorgligaste eftersom den relationen ofta är betydligt mer formande än kärleksrelationer till män. När många män slutar att fråga ”vem är du?” efter att den första förälskelsen gått över fortsätter kvinnor att fråga sig själva och varandra det hela livet. Det gör stundtals skillnaden mellan män och kvinnor förödande. (Beckman 2016)

Förresten, Beckman har skrivit  fint om kvinnlig vänskap i flera texter det senaste året. Vågar man hoppas på ett eget litterärt bidrag till ämnet?

Proustpassager del 3

/.../ det tillstånd i vilket man befinner sig då man ’iakttar’ är betydligt underlägset det vari man skapar.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 383.

Läs första inlägget här

Proustpassager del 2

Men det karakteristiska för den löjliga ålder i vilken jag befann mig – ingalunda någon ofruktbar ålder, tvärtom – är att man inte rådfrågar förnuftet och att även de obetydligaste egenskaper hos människor ter sig som oupplösligt förenade med deras personlighet. 

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 340

Läs första inlägget här

 

Proustpassager

2012-2013 läste jag del 2-7 av På spaning efter den tid som flytt (del 1 lästes tidigare, jag minns inte när). I sommar har jag skrivit av de citat eller passager som jag strök under vid läsning. Jag tänkte återge alla citat här, ett i veckan ungefär i 38 veckor (!). Alla understrukna eller med hundöron märkta citat är med, hur obegripliga de än kan verka för mig idag. Jag har även avhållit mig från att smyga in passager som egentligen borde vara med. Det blir en märklig blandning av trams, estetik och tupplurar. Mina förhoppningar är att detta blir kul även för andra än undertecknad och att urvalet inte säger för mycket om mig.

Då kör vi:

Man kunde fråga sig om det inte bland våra ödmjuka bröder bönderna finns människor som utgör ett slags elit bland de enfaldiga, eller vilka snarare av ett orättvist öde blivit dömda att leva bland de enfaldiga, utan upplysning, men som ändå är mera naturligt, mera väsentligt besläktade med de verkliga elitnaturerna än vad som är fallet med de flesta bildade människor; de är liksom spridda, vilsegångna, förnuftslösa medlemmar av den heliga familjen, förvuxna barn i släkt med de högsta begåvningarna, och det framgår tydligt av det omisskännliga ljuset i deras blick, där det dock inte svarar mot någonting, att det enda som fattats för att de skulle bli snillen, var kunskap.

- Proust, Marcel (1993). På spaning efter den tid som flytt. 2, I skuggan av unga flickor i blom. Stockholm: Bonnier, s. 251-252


(Därefter följer en av mina favoritscener, när den unge berättaren fyllnar till på tåget och i gryningen får syn på och blir förälskad i en mjölkerska.)

Bret Easton Ellis - Imperial bedrooms, Less than zero, The Informers

Greed is good. Sex is easy. Youth is forever.

- The informers

Bret Easton Ellis måste läsas i en solstol vid en pool eller ett hav. Med bländande solljus som obarmhärtigt reflekteras i vatten blir grymhet och apati enklare att ta in. Imperial bedrooms från 2010 är en fortsättning på Less than zero, debuten som publicerades 1985. I den sistnämnda följer vi apatiska tonåringar som begår grymma handlingar samtidigt som de knappt kan kommunicera, i den förstnämnda har tonåringarna blivit 35+ men beter sig i övrigt på ungefär samma sätt. IB inleds dock pomo-style med att huvudpersonen i de båda böckerna, Clay, avslöjar att Less than zero skrevs av "the author" och att Clay inte alls håller med om framställningen.

Bokens största brist är att den innehåller en plot, det är en book noir som har för mycket handling för en Ellisbok. Den största behållningen med Less than zero, novellsamlingen The informers (och Rules of attraction) är absurdismen i livet som fruktansvärt rik och vacker ung vuxen, utan att kunna nå fram till någon. I Less than zero finns en scen där huvudpersonen och en tjej frågar varandra "What do you do?" fram och tillbaka, oförmögna att ge ett svar. Jag har skrattat högt vid läsningen av alla Ellisböcker utom IB. I dessa texter får även våldet och grymhet sippra fram sakta, utan att det egentligen ägnas någon uppmärksamhet. Jag citerar fritt ur baksidestexten på svenska översättningen av The Informers: ett snitt så skarpt att det dröjer innan blodet sipprar fram.

I några recensioner av IB har det anmärkts på en vidrig scen mot slutet, men jag har svårt att se att en Ellisbok får ges ut utan våldspornografiska inslag, förläggaren kräver säkert det. Jag har också läst att flera lyft fram sistameningen som iskallt ryslig, kanske var mina förväntningar för höga men jag blev inte illa berörd. Är det för att jag, hemska tanke, blivit en av Ellis karaktärer?

Roland Barthes - Kärlekens samtal

Augusti har ägnats åt Barthes - Kärlekens samtal. Utgiven på svenska för första gången 2015, inklusive 20 postumt publicerade fragment allt översatt av Leif Janzon. Ja, boken består av fragment, eller kortare texter som försöker fånga "vad som händer när en talande människa drabbas av kärlek" (Ur Carin Franzéns förord). Fragmenten har titlar som Drama, Fest, Galen, Hudlös, Kön, Lycksalighet och så vidare. Fragmenten återges alfabetiskt för att undvika ett narrativ, vilket betyder att den franska och svenska utgåvan är olika. Barthes förlitar sig först och främst på Werther, men även bland andra Proust, Tao, Freud, Nietzsche och samtal med vänner samt egna erfarenheter bidrar. Den älskande är subjektet, Den älskade objektet och Fantasibilden är den bild av den älskade/kärleken som den älskande uppehåller sig vid. Tack Modernista för att ni gjort detta möjligt, jag är precis som huvudpersonen i Jeffrey Eugendies The marriage plot helt trollbunden av Kärlekens samtal! Låt mig lägga ut orden.

För att få någon behållning av boken bör du vara förälskad, eller i alla fall kunna frammana minnet och känslan av att vara det. Jag vet att inte alla människor har varit eller kan bli kära, men jag skulle tro att de flesta har upplevt det någon gång, besvarat eller ej (det är inte relevant i sammanhanget). Och det är det som gör kärleken så fascinerande, människor har blivit kära långt innan den romantiska kärleken som vi känner den konstruerades. Överklassen och underklassen, kvinnor och män, över hela världen, barn och vuxna, kärleken kommer till alla. Det går inte att bortse från den sociala konstruktionen, men som jag redogjort för tidigare i denna blogg finns det kärleksskildringar från förr som tar sig ända fram till oss, fullständigt begripliga och sanna (Sapfo!). Fast återigen, det kan bero på att vår kultur anpassat sig efter dem snarare än att essensen av att uttrycka kärlekens diskurs varit densamma hela tiden. Men jag ber dig nu läsare, att strunta i det tillsammans med mig och bara avnjuta några Barthes-citat. Min bok har hundöron på nästan varje sida, här är ett urval:

Ur Begränsa

kärlekens vansklighet är ofrånkomlig, man måste antingen underkasta sig eller avstå: det är omöjligt att hushålla (s. 32)

Ur Beroende (om att den älskade, som den älskande är beroende av, i sin tur kan vara underkastad beslut från någon högre instans ex en chef som inte ger ledigt):

Det är då jag börjar knorra, för det högre beslut vars understa och liksom tillplattade föremål jag är, framstår nu som helt orättvist: jag är inte längre det oundvikliga Ödets offer och den ädla tragedifigur som jag valt att vara. Jag har återförts till samma historiska stadium som det då aristokratin fick känna på de första rappen från de demokratiska kraven: "Det finns väl ingen anledning att just jag ska" - osv. (s. 34)

Barthes är fenomenal på att fånga det löjliga hos den älskande ("Finns det något dummare än en människa som älskar?"), samtidigt som vi som älskar är föremål för otroligt starka och äkta känslor så ser vi som står utanför bara en riktigt fånig person som gör sig omöjlig.

Ur Boken

Ett tredje språk blir de förälskades mötesplats (i dag skulle det kunna vara en film eller en skiva). /.../ Kärlekens Bok är inte pedagogisk - den lär inte ut hur man ska älska, den är magisk; dess verkan är att få kärleken att födas; den fungerar som en formel, vilken omformar kraften i orden till handlingar; Boken utgör övergången till det konkreta, till acting-out: kyssen lyfts från papperet, tar plats på Paolos och Francescas läppar (papperet - som är skyddsvägg, distans, anständighet, okroppslighet, kontroll, censur - vänds i sin motsats: det symboliska, det som konstituerar boken, överskrids. (s. 41-42).

Ur Drama

Förälskens hänförelse (ett rent hypnotiskt ögonblick) äger rum före diskursen och bakom medvetandets proscenium: "händelsen" i kärleken ingår i en hieratisk ordning: den är min egen lokala legend, min lilla helgonberättelse som jag återger för mig själv, och denna återgivning av ett fullbordat (förstenat, balsamerat, handlingsfjärmat) faktum utgör kärlekens diskurs. (s. 52)

Ur Förtrogne, alltså den vän som den älskande samtalar med:

Där det talas i förtroende är dialogen svag. Den förtrogne lyssnar, svarar (för vänskaps skull), invänder ibland (utan övertygelse), men aldrig länge, för (allt säger honom det), det är ju en dåre han samtalar med.

Ur Kontakter, det vill säga när den älskande människan snuddar vid den älskades hud "ett knä som inte dras undan" osv:

Den obetydliga åtbörd jag påbörjar, fortsätts av en annan del av mig; utan att något fysiskt avbryter den delar den sig, övergår från sin enkla funktion till att få en bländande innebörd, en vädjan om att bli älskad. Meningen (ödet) gör min hand strömförande /.../ (s. 172)

Ur Kön

(X berättade om när han var kär: efter kärleksakten fortsatte han att känna gränslöshet, delaktighet, tacksamhet, översinnlighet; men ingen omedelbar längtan efter cigaretten, den som tar tillbaka, fjärmar, åter hävdar det privatas primat, förbereder avfärden. X kände sig i detta som något av en kvinna, förstod nästan det kvinnliga begärets fält (väntan, fortsättning, förlängning, varaktighet, ovilja att överge - alltså att ge). Det är därför myten alltid förknippar den älskande människan med en eller annan stor kvinnogestalt ("kvinnorna som älskar över allt annat"). (s. 182)

Kärlek är att inte ta cigaretten efteråt, kan det uttryckas på ett bättre sätt? (För att det här inlägget inte ska bli för långt får jag återkomma till Barthes beskrivning av Kvinnan, han menar att den som älskar alltid blir kvinnlig. Det finns något här.)


Ur Lycksalighet

Den lycksaliga älskande människan har inget behov av att skriva, att förmedla, att reproducera. (s. 184)

Barthes förlitar sig på Freud och psykoanalysen för att förklara kärleken, och det är där jag har svårast att följa honom. Jag ogillar att dra in författarens biografi för att förklara texten. Men låt oss vara ärliga Roland, att du var en sån mammagris kan kan ha påverkat varför du alltid landar i att förklara kärleken i termer av barnet som vill tillbaka till modern? Ironiskt nog blir jag, i det sista fragmentet i den svenska utgåvan, trots allt tagen av denna liknelse.

Ur Ömsesidighet

När Modern matar sitt barn, utan att truga eller hålla tillbaka för mycket, när hon ger av maten, och samtidigt låter barnets hand vara med, bara varligt styr den, skapas ett rum av ömsesidig aktivitet, på samma gång separat och samverkande. Detsamma gäller kärleksförhållandet: inte ömsesidigt men gemensamt; den andre håller min hand, lär mig något, förändrar mig, samtidigt som jag gör detsamma med honom. (s. 296)

Dagens dikt: Andrew Marvell - To His Coy Mistress

2016 års läsning har kärlek som underliggande tema. Här kommer därför min favorit bland kärlekslyriken. Varför? För att den är så kul med sitt mustiga bildspråk. Skriven någon gång under mitten av 1600-talet och full av liv. Här kan man lyssna på en uppläsning som fångar det röjiga. Erik Blomberg har gjort en fin översättning till svenska.

Andrew Marvell - To His Coy Mistress

Had we but world enough and time,

This coyness, lady, were no crime.

We would sit down, and think which way

To walk, and pass our long love’s day.

Thou by the Indian Ganges’ side

Shouldst rubies find; I by the tide

Of Humber would complain. I would

Love you ten years before the flood,

And you should, if you please, refuse

Till the conversion of the Jews.

My vegetable love should grow

Vaster than empires and more slow;

An hundred years should go to praise

Thine eyes, and on thy forehead gaze;

Two hundred to adore each breast,

But thirty thousand to the rest;

An age at least to every part,

And the last age should show your heart.

For, lady, you deserve this state,

Nor would I love at lower rate.

       But at my back I always hear

Time’s wingèd chariot hurrying near;

And yonder all before us lie

Deserts of vast eternity.

Thy beauty shall no more be found;

Nor, in thy marble vault, shall sound

My echoing song; then worms shall try

That long-preserved virginity,

And your quaint honour turn to dust,

And into ashes all my lust;

The grave’s a fine and private place,

But none, I think, do there embrace.

       Now therefore, while the youthful hue

Sits on thy skin like morning dew,

And while thy willing soul transpires

At every pore with instant fires,

Now let us sport us while we may,

And now, like amorous birds of prey,

Rather at once our time devour

Than languish in his slow-chapped power.

Let us roll all our strength and all

Our sweetness up into one ball,

And tear our pleasures with rough strife

Through the iron gates of life:

Thus, though we cannot make our sun

Stand still, yet we will make him run.

Hélène Cixous - Medusas skratt

Sedan förra året ungefär har det känts som att jag är den enda i min bekantskapskrets som inte läst och inte känner till Hélène Cixous. Åtgärdade denna bildningslucka genom att läsa Medusas skratt, utgiven på Modernista förra året. Feministisk text från feminister verksamma under 1970-talet är alltid intressant/a, men texterna skrivna under decenniet framstår ofta som väl naiva med moderna glasögon (Ja, Erica Jong, jag syftar på dig). Detta manifest, publicerat första gången 1975, är trettio sidor ren intellektuell och kroppslig kraft. Det börjar redan med de första meningarna:

Jag ska tala om den kvinnliga skriften: om vad den ska göra. Kvinnan måste skriva sig själv, kvinnan måste skriva om kvinnan och föra kvinnorna till skriften, som de varit skilda från lika brutalt som ifrån sina kroppar; av samma skäl, genom samma lag, i samma dödliga syfte. Kvinnan måste ta sig an texten - och världen, och historien - med egen kraft. (s. 5)

Kroppen får lika stor plats som texten i manifestet och jag fröjdas av att hitta en av litteraturhistoriens kanske mest kroppsliga person bland sidorna, nämligen Molly Bloom och hennes ja (s. 18).*

För gravida finns det några starka stycken som borde målas som väggord på alla mödravårdscentraler och delas ut på pamfletter. Exempelvis: "Det finns tusen sätt att upplever en graviditet, att ha eller inte ha en ny sorts intensiv relation med den där ännu osynlige andre. Och om du inte har denna längtan, betyder det inte att du saknar den. Varje kropp formulerar på eget sätt, utan mallar eller normer, den ändlösa och föränderliga helheten av sina begär." (s. 27).

Ilskan är stark i manifestet, men vad jag också tar med mig är kärleken och livsglädjen. Angående relationen till mannen:

Jag vill ha allt. Jag vill ha hela mig med hela honom. Varför skulle jag beröva mig själv en del av oss? Jag vill alltså ha allt av oss. Det är klart att hon har lust, en kärleksfull, inte avundsjuk lust. (s. 28)

Sista meningen är ett manifest i sig självt: "Vi ska aldrig vara varandras brist".


*I den här bloggen känd från en av mina starkaste läsupplevelser.

Bret Easton Ellis - Lunar park

Jag vaknar sent och gör min hudvårdsrutin noggrannt men slött: först tvätt med svart tvål, sedan Maria Åkerbergshudvårdsrutin med flower freshener följt av clearing serum och fuktkräm. Efter att krämen torkat in tar jag på mig en svart kjol från Emma och Malena samt en blå linneskjorta och en vit ulltröja från Maska. Jag slår upp skärmen på min Macbook pro och sätter mig för att skriva ett blogginlägg om Bret Easton Ellis Lunar park.


Lunar park är en intertextuell spökhistoria. Inledningskapitlet på fyrtio sidor är fantastiskt. Huvudpersonen Bret Easton Ellis går igenom förstameningarna i sina tidigare böcker samt konstaterar vad sistameningen i föreliggande roman är. Sedan går han igenom sitt liv och konstaterar att allt han kommer berätta är helt sant. Det är fruktansvärt postmodernt, alldeles underbart och framför allt väldigt roligt. I Lunar park är huvudpersonerna äldre än de vanliga tjugoåringarna som knarkar sig fram i apatin. Istället handlar det om småbarnsföräldrar i fyrtioårsåldern i Mc mansion-land utanför New York som också knarkar sig fram i apatin. Allt kretsar kring barnen som medicineras hårt och som läser Lord of the flies i sexårsgruppen. Huvudpersonen Bret skriver om de andra föräldrarna vid en parmiddag:

There was something off about their obsession with their children that bordered on the fanatical. It wasn’t that they weren’t concerned about their kids, but they wanted something back, they wanted a return on their investment – this need was almost religious.

Parallellt läser jag Mikael Holmqvists Djursholm: Sveriges ledarsamhälle och citatet ovan hade enkelt kunnat passa in där.


Sommaren 2016 har goda förutsättningar att bli Easton Ellis-sommaren, har precis börjat läsa Less than zero.

Virginia Woolf - Mot fyren

Läste första gången, på engelska, 2005 i ett riktigt äckligt exemplar från bibblan som luktade jord. Jag fattade ingenting. Omläsningen ägde rum under juni 2016, den här gången på svenska i pocketutgåvans om Bonniers gav ut i samarbete med Adlibris 2006. Läsningen motiverades av att jag läst om Auerbachs sista kapitel i Mimesis vars titel "Den bruna strumpan" syftar på en scen i romanen. Delar av läsningen ägde rum i ett strandhus på den normandiska kusten. Jag skriver det, för jag tror det är viktigt för min läsupplevelse. Mot fyren handlar om kvinnors konstnärskap, både genom Lilys målning och Mrs Ramsays sociala briljans.

Här är några av de stycken jag strök under i boken:

1. Mrs Ramsay ser fyrens ljus och får en epifani

Men trots detta, tänkte hon, betagen, hypnotiserad som om dessa silverfingrar hade smekt en dold åder i hennes hjärna, vilken om den brast skulle dränka henne i hänryckning, hade hon känt lycka, underbar lycka, intensiv lycka; men allteftersom dagsljuset bleknade skänkte det ett klarare silverskimmer åt de oroliga vågorna och den blå tonen försvann från havet som böljade i klart citrongula vågor, som böljade och hävde sig och bröt sig mot stranden, och extasen brast fram i hennes ögon och vågor av hänryckning jagade över hennes medvetandes botten och kom henne att känna: Det är nog! Det är nog!

2.  Mrs Ramsay tänker under middagen

det finns ett sammanhang i tingen, en stabilitet; någonting, menade hon, är oemottagligt för förändring och stråkar med rubinens glans (hon såg bort mot fönstret med ljusets dallrande spegelbilder) som en protest mot allt det flytande, obestämda, spöklika. Därför hade hon även ikväll samma känsla av frid, av vila, som tidigare på dagen. Av sådana här ögonblick, tänkte hon, skapas det som blir bestående. Detta skulle komma att bestå.

3. Mrs Ramsay demonstrerar sin konst, social fingertoppskänsla

Det kunde inte fortfara, det visste hon, men just i denna sekund var hennes blick så klar att den tycktes vandra runt bordet, lyfta bort slöjan från dem alla som satt där, blotta deras tankar och deras känslor utan minsta ansträngning, likt ett ljussken som glider under vattnet så att dess krusningar och sävstråna och de snabba, tysta forellerna och småfisken som står stilla under ytan blir belysta, svävande, darrande. Det var så hon såg dem, hörde dem, men allt vad de sa ägde också egenskapen att likna en  forells rörelser, då man samtidigt i en enda blick uppfångar krusningen och bottens grus - det som är på den ena sidan och det som är på den andra sammanhållet till en helhet. /.../ Ett ögonblick hängde hon i luften.

4. Lily Briscoes syn på konst

Man måste, tänkte hon, medan hon betänksamt doppade penselspetsen, vara öppen för den vardagliga verkligheten, man måste helt enkelt känna att detta är en stol detta är ett bord, och ändå: Det är ett under, det är extas.

Och så är det slutorden i romanen, visst minns man aldrig slutmeningar? Jag kan rabbla säkert femtio öppningsmeningar, men sluten försvinner ut i tomheten. Men i Mot fyren stannar de kvar:

Ja, tänkte hon och lade ner penseln fullkomligt dödstrött, jag har haft min vision.

That summer feeling

Han vill, men han vet inte vad. Så han skriker, för att säga att han inte vet vad han vill. Och han skriker också för att få veta, för att det i strömmen av ord ur honom själv ska komma ett meddelande om vad han vill. Han lyckas inte skilja det enskilda i det som han vill denna sommar från helheten av det som han alltid har velat.

Ur Marguerite Duras Horan på den normandiska kusten (2015, ellerströms)

Éduoard Louis - Göra sig kvitt Eddy Bellegueule

En tät roman om pojken som bryter sig ut från ett vidrigt förstelnat klassamhälle för att lyckas med bildningens hjälp. Den hyllade debutromanen har beskrivits likartat i svenska recensioner, nämligen som en framgångssaga med "the one that got away", som kom in på den fina skolan och nu kommer leva lyckligt i alla sina dagar samtidigt som han utan sentimentalitet trampar till sin familj och sin uppväxtort med hjälp av sina nya teorier i boken som vänder sig till borgerskapet. Jag förväntade mig därmed en rakare text och blev förvånad och positivt överraskad över ambivalensen i texten. Eddy föds inte med en dröm om att fly landsbygden, flykten blir ett måste eftersom han blir utstött:

Eftersom jag inte lyckades bli upptagen i gemenskapen blev jag tvungen att helt ta avstånd från den världen. Röken blev olidligt på grund av allt stryk, hungern blev outhärdlig på grund av min fars hat.

Jag måste fly.

Men först kommer man inte självmant att tänka på flykt eftersom man inte vet att det existerar någon annan plats. Man vet inte att flykten är en möjlighet. Man försöker till en början att vara som de andra, och jag försökte vara som alla andra. (2015, s. 128-129)

Det finns något viktigt här. Ingen flyttar självständigt från sin familj och sin hemort om det finns en plats för en där. Sedan kan orsaken till detta variera från krig, psykisk och fysisk misshandel, brist på jobb och så vidare men det börjar inte med flyktlängtan.

Jag vill inte skriva något om den biografiska personen Éduoard, men sett till romanens slut så uppfattar jag det inte som att Eddy "got away", snarare att våldet fortsätter men på andra sätt.

Olof Lagercrantz - Från helvetet till paradiset & Erich Auerbach om Dante i Mimesis

 Vad är den allmänna uppfattningen om Lagercrantz populärvetenskapliga böcker om litteratur idag? Visst är de lite... andefattiga? Språket är puttrande, men det är störande med Lagercrantz fallenhet för att använda den litterära texten för att förklara aspekter av upphovsmannens biografiska liv. Det gäller i synnerhet boken om Proust, men även till viss del Dante i Från helvetet till paradiset (1966). Ändå har den sistnämnda många förtjänster, inte minst i hans nedkokning av den stora kroppen av Danteforskning. Men metoden lämnar en del att önska, jag citerar Lagercrantz: "Jag har lånat metodiska grepp och synpunkter utan att alltid i detalj redovisa lånens ursprung". Kapitlet om Francesca och straffet som tillstånd och inte påföljd är fint.

Men att läsa Erich Auerbach kapitel "Farinata och Cavalcante" i Mimesis (1946/2002)  efter Lagercrantz är en fröjd av intellektuell klarhet och svindlande språk. Auerbach om varför komedin är värd sin plats i kanon:

Skulle det finnas läsare av denna undersökning som är mindre hemmastadda i den medeltida litteraturen på folkspråken, [:( min anm.]kanske de undrar över att jag här lyfter fram och prisar som något utomordentligt satsstrukturer som varje någorlunda begåvad skriftställare, ja till och med många brevskrivare med en viss språklig kultur obesvärat använder idag. Men utgår man från hur det var före Dante, är hans språk ett hart när ofattbart under. Jämförbart med alla de äldre författarna - och bland dem fanns det ändå stora diktare - äger Dante en så oändligt mycket större rikedom, närvaro, kraft och böjlighet i uttrycket, han känner till och använder så oändligt många fler former, han fångar de mest skilda företeelser och innehåll med ett så oändligt mycket säkrare och fastare grepp att man blir övertygad om att den människan genom sitt språk upptäckte världen på nytt. (2002, s. 197)

Han skriver vidare om Guds dom över människorna, att de behåller och till och med stärker sitt jag:

"Han har inte bara ordnat själarna efter kategorier och därefter fördelat dem på de tre rikenas kretsar, utan han har tilldelat var och en av dem ett speciellt evigt tillstånd därigenom att han inte krossat den individuella formen utan tvärtom fixerat den i den eviga domen, ja först genom denna fullbordat och gjort den fullt synlig" (2002, s. 206)

Varken i helvetet eller paradiset slipper människan undan sin individualitet, den förstärks snarare. för den yogaintresserade märks skillnaden mellan yogans holistiska uppfattning och kristendomen tydligt här. Men enligt Auerbach gör Dante genom sin skrift så att människan framträder så starkt och komplext att "bilden av människan träder framför bilden av Gud".

Rader i böcker som jag börjar gråta av bara jag tänker på dem

Det här är skrev jag för fem år sedan, men jag håller fortfarande fast vid allt.


Bubblare: Slutet av Vilhelm Moberg - Sista brevet till Sverige Jag har inte läst den här boken, men P brukar spela upp denna bit ur ljudboken för mig och då lipar jag floder. Karl-Oskar tänker tillbaka på hur han och Kristina träffades.

Bara tanken på att en gång i framtiden vara gammal medan den man älskar är död. Jag orkar inte. Att lägga alla de tankarna i en liten korg som jag bara lyfter locket på den gången om året då P spelar upp det ljudklippet räcker bra.

5. Selma Lagerlöf - Jerusalem del 1
Grät som en stucken gris flera gånger vid läsningen av denna roman, minnet är lite uppblött vid det här laget men när han som äger gården, det här är i början av boken, håller på att dö (dör?) och hallucinerar om sin bästis (?) så fint/sorgligt. Lagerlöfs språk gör att varenda liten detalj kan bli sanslöst gripande.

4. Nelly Sachs - Också av dig
Jag minns inte exakt men det handlar om läderskor och kalven som skorna är gjorda av och så handlar det om förintelsen.

Jag satt med en diktsamling av Sachs och skulle ögna igenom den lite snabbt. Fastnade vid ovan nämnda dikt och bara började frusta av gråt. Så obarmhärtigt sorgligt.

3. Toni Morrisson - Beloved 
När Paul D tänker på kärlek, bl a:

Risky, thought Paul D, very risky. For a used-to-be-slave woman to love anything that much was dangerous, especially if it was her children she had settled on to love. The best thing, he knew, was to love just a little bit, so when they broke its back, or shoved it in a croaker sack, well, maybe you’d have a little love left over for the next one.

*gråter*

Detta är så tungt, en av mina starkaste läsupplevelser någonsin.

2. Sista raderna i James Joyce - Ulysses  
Mollys stream of consciousness. Jag vet inte om det är meningen, men jag har alltid blivit väldigt berörd av de sista raderna:

Yes when I put the rose in my hair like the Andalusian girls used or shall I wear a red yes and how he kissed me under the Moorish wall and I thought well as well him as another and then I asked him with my eyes to ask again yes and then he asked me would I yes to say yes my mountain flower and first I put my arms around him yes and drew him down to me so he could feel my breasts all perfume yes and his heart was going like mad and yes I said yes I will yes.

1. Sista raderna i Marguerite Duras - Älskaren

Och sen sa han det. Han sa att det var som förut, att han älskade henne fortfarande, att han aldrig skulle kunna sluta älska henne, att han skulle älska henne till sin död.

Det var flera år sedan jag läste Älskaren, men den gick ju som följetong i p1 för några veckor sen. Jag jobbade hemifrån och råkade sätta på radion precis i slutet och stod i hallen och tänkte att det var som förut, att jag älskar den här boken och att jag aldrig kommer kunna glömma de här raderna och att jag kommer bära med mig dem för alltid.

Sammanfattningsvis: Alla de här scenerna handlar om kärlek på olika, mer eller mindre olyckliga sätt. En bra, sorglig läsupplevelse funkar såhär: Det öppnas en fallucka under mig med ett stup ner i den eviga stjärnhimlen av ångest, kärlek och tid.